Och så lite mer personligt:

Jag heter Carina Östman och jobbar som frilansande journalist med fokus på forskning och vetenskap.

Men att göra skrivande till mitt yrke var ett steg jag tog först senare i livet. Som ung for jag som en skottspole in och ut på olika utbildningar; jag brukar ibland lite överdrivet och på skoj säga att jag skickade in en ansökan per termin, blev antagen, gick till uppropet och tröttnade efter en dag. Det var juristlinjen i något år, läkarprogrammet i några veckor, litteraturvetenskap, matematik...och lite annat smått och gott. Mina betyg lät mig välja fritt men jag hade inte en aning om vad jag ville, vilket var en förödande kombination.

Ändå har jag haft nytta av alla kurser och det vore önskvärt att fler journalister hade studier inom många akademiska områden bakom sig, inte minst de naturvetenskapliga där jag själv rör mig och där okunskapen bland många av kollegorna är stor.

Efter ett drygt decennium i Kalmar är jag numera återbördad till skönheten på vatten, den perfekta blandningen av sött och salt, Mälardrottningen - till Stockholm där jag föddes och växte upp. Och jag älskar denna stad ur djupet av mitt hjärta! Att vandra genom den gör mig alltid lika glad och helst av allt tar jag en promenad över Västerbron.

Och när jag gått tillräckligt länge, gata upp och gata ned, sätter jag mig gärna på något av huvudstadens många fik. Det dämpade sorlet, klingandet av sked mot glas i caffe latten, doften av nybakat bröd och texterna som blir till på min Chromebook eller boken jag läser...det är mysigt och ger mig ny energi.

Om sedan käraste och bästa vännen eller mannen i mitt liv dessutom gör mig sällskap, ja, då kan det helt enkelt inte bli bättre.

Jag är tidsfascist och tycker mycket illa om människor som kommer för sent; att låta andra vänta är hänsynslöst och tyder på en självupptagen personlighet. Händer det mer än en gång avbryter jag relationen direkt.

Be mig inte att avstå från tandborstningen ens om jag kommer hem från en sen kväll på stan. Jag är neurotisk i det här och kör den elektriska älsklingen morgon och kväll och dessemellan manuellt; i necessären i min axelremsväska finns alltid tandkräm med tillbehör.

Och sedan är det mellanrumsborstarna.

Och tandtråden.

Och fluorsköljet.

Men jag har aldrig karies. Alltid nåt.

Nästan varje kväll avslutas med några händer bridge. Jag har många gånger fått frågan om jag inte skulle vilja lära mig schack och jag har testat, med viss framgång faktiskt, men tycker ändå att bridge är roligare. Det är snabbare, snärtigare. Dessutom är risken överhängande att jag skulle fastna fullkomligt om jag började ta schacket på allvar och det anser jag mig inte riktigt ha tid med.

Och förutom att bridge är bra hjärngympa lär man också känna människor från hela världen, när man som jag spelar på nätet. Min favoritpartner är en man från Egypten som också blivit en god och nära vän. Och sedan har vi Dorothy, Mohammad, Megan, David, Raj, Jenna, Anate, Wicasa...och jag blir alltid lika glad när jag loggat in och ser att någon av dem är online!